Robbins / Balanchine på Operan: Bland annat om gestaltning

Här vill jag koncentrera mig på två verk i det nya balettprogrammet. Vid framförandet 27 oktober av In the Night av Jerome Robbins dansade för första gången Rikako Shibamoto och Kentaro Mitsumori det första parets roller. Baletten tjänar stort på att ses flera gånger: Upplevelsen fördjupas. Beundran bara växer för koreografens storartade sätt att med varsamma flöden av rörelser skulptera tre olika faser av människor i de närmaste relationer. En tidigare artikel försökte resonera om verkets helhet.
En intresserad åskådare kan också börja ställa sig frågor som inte har något omedelbart svar. Exempel: Är fötternas mjuka förhållande till golvet hos herrarna i första duetten en del av koreografens verk, eller den suveräne dansarens vackra, vårdade teknik, eller hans personliga bidrag för att sätta prägel på rollen? Både hos Mitsumori och Karl-Erik Wigle (i första laget) tyckte jag mig se samma sorts härliga fotarbete.

En annan åskådare kan försöka formulera benämningar på de tre parens gestaltande av rollerna. Till exempel så här: Första paret: allvarlig ömhet. Andra paret: medvetet samarbete. Tredje: starka viljor som skiljs åt och möts.
Flera nya par står på tur för att dansa: Verket rekommenderas helhjärtat – både för att betrakta och fundera.

I Tema och Variationer dansade ffg 27/10 Hiroaki Ishida med Luiza Lopes. (I en tredje sammansättning dansar Ishida med Madeline Woo.) Baletten är ett av Balanchines tidiga mästerverk i den genre, den neoklassiska, han själv lanserade, utvecklade och förfinade under en rekordlång karriär som koreograf. I balettens tolv scener turas huvudparet, med duetter eller solon, om att fylla scenen med fyra solipar och åtta par i effektfulla kombinationer av danser för större och mindre grupper. Mästerlig musik och mästerlig koreografi lyfter varandra till ett gemensamt storverk.

Verkets uruppförande 1947 dansades av American Ballet Theatre, med olika sorters handlingsbaletter på repertoaren. Balanchines egen ensemble, New York City Ballet, startades först året därpå.
Därför fick Balanchine i arbetet med Tema och variationer arbeta med två stjärnor (Alicia Alonso och Igor Youskevitch) som var ovana att dansa partier som INTE innehöll något moment av rollframställning/skådespeleri/gestaltning. Men just det var koreografens målsättning: ren, förstklassig teknik. Det verkar (enligt en bok) som om repetitionerna utvecklades till något av en dragkamp. Balanchine gjorde då parets koreografier snabbare, mer komplicerade och mer preciserade för att pressa dem att koncentrera sig på utförandet och bortse från skådespelandet. Strategin lyckades: Här har dansarna fullt upp med att ofta i hög hastighet utföra rörelserna i takt med musiken. Resultatet: ett mästerverk, utan gestaltning.

Vilka är det som dansar?
Nyligen har man på Kungliga Operan gravt försämrat publikens möjligheter att få reda på vilka som dansar. Främst beror det på att man beslutat att inte längre tillhandahålla rollblad (som ibland t.o.m. innehållit foton, även på dirigenten) med dagens medverkade dansare. I stället hänvisar man till programhäften, numera svartdominerade, och till nätets förnämliga föreställningsarkiv. Där ges fakta dock enbart i efterhand. En tredje källa är Operans dagliga nätinformation om medverkande, men den verkar försvinna omedelbart efter den dag baletten framförts.
I fallet med Tema och variationer är det så här. Huvudparen listas på alla tre ställena, i programhäftet med foto. Däremot finns de övriga 24 dansarna i baletten inte alls nämnda i programhäftet, inte heller i föreställningsarkivet, och detta är orimligt. Dessa 24 är inga statister i baletten utan oumbärliga, medverkande danskonstnärer. Här krävs en ändring.

Peter Bohlin.