Författaren Madeleine Hessérus berättar om sin väg in i dansen: Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit hängiven Rörelsen. Ett av mina allra första minnen är hur jag en tidig morgon står vid en halvöppen dörr till mina föräldrars sovrum och upptäcker hur en mängd små guldskimrande partiklar dansar runt i luften, dammkorn får man förmoda, som kommit i rörelse av luftströmmen vid dörren och som fått färg av solljuset.
Jag kan inte ha varit mer än två, kanske tre år, men jag minns upprymdheten över att ha fått syn på något som så ogripbart och oväntat rör sig i luften. Ett annat starkt minne är hur jag i sexårsåldern, en varm sommar som familjen tillbringar på Västkusten, klipper ut mängder av små figurer i tunt papper, kliver upp på en klippa och håller upp de små pappersdockorna i luften för att, när vinden får fatt i dem, släppa dem och låta dem fladdra iväg ut över klipporna och vattnet. Vad var det i den leken som var så spännande? Jag antar att också det handlade om fascinationen inför rörelsen, att kunna följa de där lätta pappersfigurerna med blicken, att se de virvla runt i luften och röra sig oförutsägbart.
Som sjuåring fick jag börja dansa balett en dag i veckan. Familjen bodde i Västerås och där fanns på den tiden, på sextiotalet, Dagny Eklunds balettskola. Jag kände från första stund att dansen var något som passade hela mig. Jag var ett litet och lätt barn och jag älskade att röra mig till musik.
När jag så småningom förstod att man faktiskt kunde ha dansen som yrke, att ägna livet åt att dansa, försökte jag övertala mina föräldrar om att få utbilda mig till balettdansös. Men det gjorde man ju i Stockholm, på Operans balettelevskola – så långt bort! Mina föräldrar skakade på huvudet. Hur skulle det gå till, nej, det var otänkbart.
Men så av en händelse träffade min danslärarinna den dåvarande chefen för Operans balettelevskola, Gösta Svalberg. Hon berättade för honom om den här eleven hon hade, som ju inget hellre ville än att få dansa jämt … Kunde han inte ta en titt på flickan?
Då hade jag redan hunnit bli tonåring, och hade nästan slutat att hoppas. Men mitt under pågående hösttermin, fick jag nu tillåtelse att komma till Operan för en ”bedömning”. Hela situationen minns jag som hämtad ur en Kafkaartad dröm, absurd, fylld av känslor, dofter och underliga fysiska förnimmelser. Hartsen som gnisslade under fötterna på det dammiga trägolvet, hårnålarna som en äldre elev kom rusande med och stack in mot min huvudsvål för att fästa upp min hängande fläta, dofterna av svett och parfym och något annat odefinierbart … Precis innan det var dags för mig att bedömas av en jury fick jag en glimt av ett pågående träningspass med några av eleverna. En av dem var Anneli Alhanko. Jag såg henne göra ett grand jeté över golvet, och jag förstod, i djupet skakad, att det var så det skulle se ut! Så perfekt utfört och så annorlunda allt det jag själv kunde åstadkomma.
En till synes uråldrig pianist slog sig ner vid pianot i ena hörnet av rummet, en lång rad av lärare drog till sig varsin stol och satte sig sedan framför en gigantisk spegel och såg på mig med stränga ansikten, mitt bland dem rektorn, Gösta Svalberg. En kvinnlig lärare som talade engelska steg fram och granskade min kropp, lyfte upp mina ben, klämde på mina knän och fötter, bad mig böja ryggen framåt och bakåt. Hon instruerade mig i några rörelsesekvenser, räknade bestämt in takten, pianisten spelade och jag härmade henne. Så var allt över. Jag ombads vänta i ett omklädningsrum. Jag hade en känsla av att en slöja dolde själva livet för mig, men snart skulle allt uppenbaras …
Väntan varade en hel evighet. Så ropades jag ut i trappen där Gösta Svalberg stod. Hans ögon var blå, vänliga, livliga. Jag hörde hans ord liksom droppande ovanifrån: talangfull, mycket att ta igen, jobba hårt, välkommen hit.
Det var så min tonårstid på Operans baleettelevskola började. Under den första terminen fick jag privatlektioner på lördagarna av den kanadensiska läraren Jane Henderson för att ta igen förlorade träningsår och komma ikapp mina jämnåriga kamrater. Senare pendlade jag med tåg varje dag efter skoldagens slut från Västerås till Stockholm och Operan och kom hem sent på kvällarna. Det jag så länge drömt om hade förverkligats, och tiden vid Operan står fortfarande fram för mig, liksom skimrande som de där dansande luftburna partiklarna jag som litet barn upptäckte i en dörrspringa.
Sedan gick ändå inte allt som jag hade önskat och hoppats. Kanske blev den plötsliga och aningen forcerade träningen för hård för en hastigt växande kropp. Jag skadade en fot allvarligt, först en gång och senare samma fot ytterligare en gång. Ledbanden i foten blev instabila och träningen ansträngande. Jag var så småningom tvungen att fundera över en annan inriktning i livet. När jag bestämde mig för att ge upp dansen som yrke var det naturligtvis ett tvärt och påfrestande kast i livet men idag, så många år senare, ser jag väl snarare hur mina balettår istället har kunnat befrukta mitt nutida yrke som skönlitterär författare (men vägen dit är förstås en annan historia).
När man dansar lär man sig att dela in tiden i åttondelar, fjärdedelar, pauser. Man lär sig hur man börjar och slutar. Man lär sig var publiken finns och vart man ska rikta uppmärksamheten. Man lär sig att byta skepnad och man lär sig förvandlingens konst. Allt det här är viktigt att kunna också när man skriver en berättelse. I mitt skrivande finns alltid en stark kroppsmedvetenhet. Jag utgår från kroppen när jag skriver.
Min första roman, Till Isola, började i mina fötter. Jag promenerade i Stockholm och fick en stark förnimmelse av att mina fötter rörde sig över sten och asfalt. Var fanns jorden, marken, gräset? I samma stund ”såg” jag romanen framför mig. Ett par av mina berättelser har uppstått ur en skälvning, en känsla av frusenhet och köld. Romanen Staden utan kvinnor var länge bara en kroppslig tyngd, en muskeltrötthet som jag inte förstod förrän efter flera månader; då insåg jag att jag höll på att bygga en mur. En berättelse kan uppenbarligen hos författaren ha en fysisk representation. Kanske kan den också hos läsaren få en rent fysisk effekt (men som hon inte alltid uppmärksammar eller noterar)?
De första åren efter det att jag gett upp dansen som yrke hade jag svårt att ens se en dansföreställning. Men med tiden, när jag inte längre kände mig lika sårbar, kom intresset och fascinationen för balett tillbaka. Och jag har många gånger genom åren, under alla de dansföreställningar jag sett och tyckt om, funderat över varför vi människor gillar att se kroppar i rörelse. Vad är det som fascinerar så i betraktandet av hopp och piruetter, av fallande och glidande, av ben som lyfts högt upp och armar som sträcks, av kroppar som möts och rör vid varandra?
Delvis, tänker jag, kan det väl förklaras med förekomsten av de så kallade spegelneuronerna i vår hjärna – nervceller som avger impulser i hjärnan både när vi ser en annan person utföra en viss rörelse och när vi själva utför samma rörelse. Nervcellen ”speglar” på så sätt rörelsemönstret hos en annan individ, så att betraktaren får en närmast fysisk förnimmelse – som om hon eller han själv utförde rörelsen. Blotta åsynen av kroppar i rörelse tycks alltså leda in till en dansant plats i den egna hjärnan! Intressant att tänka på, tycker jag, när man som publik tar del av en dansföreställning.
På nätterna drömmer jag fortfarande ofta att jag dansar. Jag är förstås alltid ung i de där drömmarna och kroppen känns närmast viktlös, den är inte kött, muskler, hud, ändå är känslan mycket fysisk, jag känner tydligt hur kroppen rör sig. Rummet omkring mig är också tydligt i drömmen, golvet, väggarna och taket, men där finns inga andra människor. Jag tar sats, lyfter från golvet, snurrar runt i luften, ben och armar i perfekt koordination, jag landar, jag flyter fram genom rummet – allt är en fortgående rörelse, allt är dans.
Madeleine Hessérus.