Samtal med Gösta Svalberg

Samtal med Gösta Svalberg, Balettskolechef för Kungliga Teaterns Balettelevskola/ Svenska Balettskolan
mellan 1968 - 1995
// Margareta Lidström
// Marie Louise Waldenström

Balettklubbens styrelse vill lyfta fram personer och händelser som har betytt mycket för svensk danskonst. Marie Louise Waldenström och jag var båda elever vid Operans Balettelevskola när Gösta Svalberg tog över ledarskapet. Vi tyckte det var angeläget att berätta om Göstas resa och om den förändring och utveckling som skolan genomgick. Det var inte helt enkelt för oss elever som redan hade studerat på skolan några år med den nya träningen, vi fick börja om från början igen. Med tiden blev vi tacksamma för det då vi märkte vilka framsteg vi gjorde på vägen mot professionella dansare.

Mötet sker hos Gösta Svalberg och hans hustru Solveig i deras trivsamma hem i Tyresö. Gösta berättar om sin väg till dansen och om sin tid som chef för Balettelevskolan. Gösta börjar med att berätta om sin uppväxt och hur han kom in på dansen. Gösta föddes 7 december 1929. Hans mamma var ung och ensamstående och hade inte möjlighet att ta hand om Gösta i den tidiga barndomen. Först blev han placerad i en familj, efter några år kom han till Frälsningsarméns Barnhem i Sundbyberg, vilket han inte har några bra minnen från. Där blev han kvar tills han var sex år då han och mamman flyttade ihop i ett hyresrum i Stockholm. Gösta började i Jakobs skola och senare i Johannes skola. Mamma arbetade och kämpade med försörjningen. Gösta fick klara sig själv till stor del som nyckelbarn.

Han började med gymnastik vilket han var duktig i. Det stärkte självkänslan och han kände att han var någon. Gösta nämner uppskattande sin ämneslärare Olof Nordström, de höll kontakt så länge han levde. Gösta kände att det var gymnastiken han ville ägna sig åt och ville bli gymnastikdirektör. För att bli det måste man ha studentexamen vilket inte var möjligt för alla på den tiden beroende på ekonomiska och sociala omständigheter, så även för Gösta. Han informerades då om att det fanns en möjlighet för honom att ta studentexamen inom flygvapnet.

Gösta anmälde sig och började en flygmekanikerutbildning i åttonde klass. Han gick där två år innan utbildningen lades ner. I sjutton – artonårsåldern blev Gösta antagen vid en utbildning till ”Stamflygförare”. Fältflygarkåren inrättades 1946 för att inrätta yrkespilottjänster utöver officerare. Yrkesgruppen kallades stamflygförare, och från 1950 fältflygare. En allergisk astma satte stopp för den karriären. Gymnastikträningen hade gett resultat och Gösta blev nu Stockholms juniormästare.

Något senare blev Gösta antagen till en fyraårig utbildning som reproduktionsfotograf på Svenska Dagbladet. Han kämpade på, visade sig duglig och ansågs utlärd efter två och ett halvt år då han fick anställning på tidningen.
Det blev mindre tid för träning men Gösta kämpade på med gymnastiken och deltog i Svenska Mästerskapen. På biograferna gick musikfilmer med Fred Astaire och Gene Kelly. Dessa inspirerade Gösta och väckte intresset för dansen. Han började på Börje Nilssons dansinstitut där han upptäckte att han hade talang för dans. Efter ett halvår blev han färdig stepplärare. Det var där han träffade sin blivande hustru Solveig som han undervisade i stepp.

En dag ringde en gymnastikkompis och berättade att de sökte manliga dansare på Operan. De gick dit gjorde audition och blev uttagna. Gösta tyckte det gick lite för fort och hoppade inte på det tåget då. En bra tid efteråt, då han även tagit examen i Ballroom dancing, sällskapsdans, ångrade han sig och började träna balett med elevskolan på Operan för pedagogerna Albert och Nina Kozlovsky. Efter ett år blev han antagen som betald elev, han var då 23 år.

Efter ytterligare ett år blev han anställd som dansare. En av de första rollerna Gösta dansade var en av ”tre Ivans” i baletten Törnrosa, ett akrobatiskt nummer. Han hoppade in för en skadad dansare. Det gick så bra så att han även fortsättningsvis fick dansa den rollen.
”Det var inte helt enkelt att börja dansa så sent som jag gjorde. Man tvingas tänka och analysera sig fram också till sådant som för andra genom långvarig träning blivit automatiskt. Det har man visserligen nytta av som pedagog, men den som vill bli en stor dansare måste börja träningen tidigt”, förklarar han.

Gösta blev tidigt också Kungliga Balettens fackliga representant. Vilket innebar att han deltog i möten med ledningen och satt i intagningsjuryn både till kompaniet och till skolan. Undervisning hade alltid varit ett intresse och han fortsatte därför som stepplärare och var under tio års tid även tränare för damerna i Svenska Gymnastiklandslaget.
Erik Bruhn, då balettchef på Operan ville utveckla Balettelevskolan. Som förebild för en skola som låg i framkant hade han Canada`s National Ballet School i Toronto där Betty Oliphant var chef. Erik såg att Gösta hade talang för och var intresserad av undervisning och frågade honom om han var intresserad av att bli ny chef för elevskolan och efterträda Albert Kozlovsky som skulle gå i pension.
Den första tanken var: ”vad ska kollegorna säga.”? De hade en helt annan bakgrund och erfarenhet, i yrket, de flesta hade börjat dansa tidigt. Gösta tackade ändå ja och det bar av till Canada´s National Ballet School för studier i tre månader inför starten som chef för Balettelevskolan. Med honom på resan var också Birgit Grefveberg, dansare och också pedagog vid elevskolan.

Hela november -67 kom Betty Oliphant till Stockholm för att arbeta med skolan. Hon drog upp de linjer efter vilka skolan skulle arbeta.

Det innebar bland annat en förlängning av lektionstiden för skolans 62 elever. Hon hade sammanställt ett system av det bästa från världens olika dansskolor, där tyngdpunkten låg på klassisk baletträning. Övriga ämnen var Graham-teknik, karaktärsdans och spansk dans. Gösta sökte lokaler utanför Operahuset för att kunna utöka timmarna i utbildningen. Tiden i de balettsalar som man delade med baletten räckte inte till. Erik Bruhn stöttade Gösta helt och fullt och skolan fick fler lokaler.

I mars 1968 var Gösta och Birgit tillbaka på skolan igen. Under hans frånvaro hade Betty Oliphant skickat en ersättare för undervisningen, Jean Geddis. Efter tre månader skulle hon återvända till Canada. Men Jean trivdes väldigt bra i Sverige, hon ville vara kvar och engagerades av Erik Bruhn till baletten som balettmästare.
Gösta fortsatte som dansare fram till 1978 efter det att han tillträtt som chef för elevskolan där han även undervisade sex dagar i veckan. De mer privata åtagandena som stepplärare släppte han.

Elevernas undervisning utökades med ca.100%, de medverkade som tidigare i Operans föreställningar, och framförde en egen föreställning som kallades ”Titt-in” på Operans scen. Den blev en stor succé. Det blev flera bejublade föreställningar både på Operan och på andra scener i Stockholm.

Eleverna åkte också på turné i Sverige och till Sovjet. Där blev man imponerad av skolans standard. Dessutom hade eleverna skolföreställningar i Stockholms omnejd. Föreställningen ¨Jubileums-rondo” som gick för utsålda hus på Operan hade väckt uppmärksamhet långt utanför landets gränser. Colombia Artist i USA gav Gösta ett anbud att komma med den föreställningen till ett gästspel i juni/juli 1974. Det blev tyvärr inte av men det var unikt att en balettelevskola fick en sådan inbjudan.

Gösta började redan som ung dansör att arbeta för den unga publiken. Han och Conny Borg, också dansare vid Operan, tog initiativ till demonstrationsgrupper som reste runt i skolorna och visade vad dans är. Senare utvecklade han detta vidare med hjälp av sina elever. Han ville framför allt få fler pojkar intresserade av dansen och slå hål på myten om att pojkar inte ska dansa. Det gav goda resultat och många fler pojkar sökte och blev antagna till utbildningen. Gösta var också angelägen om att ha pojkar med i föreställningarna så att föräldrar i publiken såg pojkar på scenen och lät sina söner söka.
På Stensunds Folkhögskola i Trosa Skärgård startade Gösta ett sommarläger för danseleverna. Uppåt 70 elever hade under 14 dagar undervisning i olika ämnen klassisk balett, karaktärsdans, spansk dans, jazz, steppdans och till elevernas förtjusning undervisade Solveigs syster Ulla i sällskapsdans. Efter frukost började dagen med gemensam uppvärmning på gräsmattan nedanför slottet. På eftermiddagen efter dansundervisningen blev det en joggingrunda i skogen med efterföljande bastu och bad och efter middagen var det kvällsaktiviteter. Sommarkurserna varade under sju sommarlov och var mycket uppskattade av eleverna.

När Operans Balettelevskola blev Svenska Balettskolan var det en stor reform. Hur förändrades ditt arbete och själva skolan i och med flytten till Riddarfjärdsskolan i Münchenbryggeriet?
Gösta fortsätter beskriva en lång och innehållsrik resa:
1973 tillsattes en ”Dansarutredning” från statligt håll för att utveckla utbildningen vidare. Man ville integrera dansen i den övriga skoldagen. Man ville ha grundskola årskurs 4 – 9 och ett 2-årigt gymnasium med möjlighet att komplettera med ytterligare ämnen om man inte blev antagen till dansaryrket.

Skolborgarrådet Maj Bosson-Nordbö var ordförande i utredningen. Gösta representerade Operan, Elsa- Marianne von Rosen representerade Göteborg, Conny Borg representerade Malmö, övriga representanter var från Danshögskolan och Danspedagogförbundet. Gösta kände sig motarbetad av ordförande och fick inte framföra sina åsikter. Han tog då kontakt med styrelsen för Operan där Ingvar Carlsson (senare statsminister) var en av medlemmarna. Han rådde Gösta att ändå vara närvarande på mötena.

Gösta organiserade så att dansarutredningen kom till Operan på besök för att se en lektion med eleverna. De blev imponerade och besöket var en vändpunkt. Samarbetet blev allt bättre och Gösta kunde äntligen göra sin stämma hörd. En av de stora frågorna var hur man skulle göra med så kallad ”avrådan” Alla i utredningen hade inte kunskapen om vad som krävdes för att bli professionell dansare. Vid Operans Balettelevskola, där undervisningen låg efter ordinarie skoldag, hade man avrådan varje år, dvs. eleverna dansade upp för en expertjury och de som inte utvecklats tillfredsställande fick lämna elevskolan. I en integrerad undervisning skulle detta innebära att de även fick byta skola. Under Göstas chefskap kvarstod avrådan varje år. Gösta betonar att det är viktigt i en elitdansarutbildning. Om en elev av en eller annan anledning inte utvecklas åt rätt håll är det bästa för eleven att förstå detta och satsa på något annat. Han säger också att de år de har gått på skolan absolut inte är någon bortkastad tid.

Flera av hans elever som inte blev dansare studerade vidare till både läkare och jurister och några har blivit etablerade i artistvärlden bland annat. På avslutningsfesten för dansarutredningen berättade Maj Bosson-Nordbö för Gösta att hon blivit tillsagd att hålla honom kort på mötena och hon bad om ursäkt för detta. Vem som uppmanat henne fick Gösta aldrig veta.

En ny syllabus, alltså kursplan, arbetades fram för att ligga till grund för utbildningen. Det skedde enligt ett beslut av myndigheten i samband med dansarutredningen. Ett flerårigt gott samarbete mellan Gösta och danspedagogerna Aaron Girard, Birgit Grefveberg, Lilian Karina och Lulli Svedin resulterade 1981 i ”Klassisk balett i 7 svårighetsgrader” en ny syllabus som till övervägande del grundade sig på Vaganovas system.

Man sökte nya lokaler för dansarutbildningen där dansen skulle kunna var integrerad i skoldagen. Gösta gick runt och tittade på olika möjligheter, bland annat München-bryggeriet. Man tyckte det var det absolut bästa alternativet och kämpade för det. Socialdemokraterna ville riva byggnaden och bygga bostäder där. Gösta gick upp till Stadshuset och försökte övertyga politikerna om att byggnaden skulle vara utmärkt för utbildningen. Det blev omröstning, Stockholmspartiets röst blev utslagsgivande och Münchenbryggeriet fick vara kvar.

Hur lyckades du bygga en teater i skolan?

Nu startade ett omfattande ombygge och restaurering av lokalerna. Gösta arbetade mycket nära arkitekten Ingmar Lönngren. Det fanns en otroligt fin möjlighet till en egen teater, där den stora ölcisternen fanns, högt i tak, men med en pelare som var i vägen. Gösta övertygade skolförvaltningen, som då var hyresgäst för verksamheten, att ta på sig kostnaden till att få bort pelaren. Det blev en teater med en scenöppning som var en meter bredare än Stockholmsoperans, salong med 260 platser i gradäng, 12 rader. Dessutom 8 balettsalar, samt omklädningsrum och kontor, kostymateljé och skoförråd. Man byggde också om Högalidsskolans aula till 2 balettsalar där årskurs 4 – 5 skulle träna.

1981 stod Riddarfjärdsskolan klar, elever från Operans Balettelevskola började flytta in. Utbildningen hette nu Svenska Balettskolan och låg under skolförvaltningen. Göstas förslag att skolan skulle heta Riddarfjärdsskolan godkändes av politikerna. Förutom balettutbildningen fanns andra konstnärliga utbildningar, Bild och Form, Foto och Dekoratörsutbildning. 1983 hade Operans Balettelevskola avvecklats och hela utbildningen låg i Svenska Balettskolan.
Operans Balettelevskola startade 1773. Jubileet firades med en elevföreställning på stora scenen. Gösta avtackades för sin långa tid som dansare 1955 – 78 och för sin tid som chef för Kungliga Operans Balettelevskola 1968 – 83.

På Svenska Balettskolan blev Gösta erbjuden en tjänst som studierektor vilken han vägrade att ta. Han ansåg att det var fel att han skulle ha en chef/rektor över sig som inte visste något om utbildning av dansare. Det här var en yrkesdansarutbildning och då måste han vara den högste chefen för dansen liksom en rektor är högsta chef för de teoretiska studierna. Han arbetade utan kontrakt i sex år då han vägrade skriva på det erbjudna kontraktet. Till slut tog Gösta med sig den gode vännen Toivo Öhman som var advokat och expert i arbetsrätt till skoldirektören. Genom åren hade man sett det resultat Gösta åstadkommit. Han hade utvecklat och lyft utbildningen och skoldirektören kunde inte heller bemöta Toivos argumentation. Detta resulterade i att Gösta blev utnämnd till rektor, högsta chef på skolan, men han kallade sig själv Balettskolechef. Gösta var envis och gav sig inte när han ville få igenom något. På skolförvaltningen gnydde man i korridorerna ”Gösta Svalberg har vi fått för våra synder”. Det ändrades under åren med det framgångsrika arbete han gjorde. Skoldirektören gav till och med ett stort bidrag till Göstas stipendiefond många år senare i samband med pensioneringen.
Varje år delar Gösta ut stipendium till en danselev vid Kungliga Svenska Balettskolan, som skolan nu heter, som han anser gör sig förtjänt av detta.

Som chef valde Gösta danspedagogerna till skolan. Han säger att han hade tur som fick ett så kompetent team. Det var en stark sammanhållning och alla arbetade mot samma mål oavsett vilket dansämne de undervisade i. Vi pratar om utbildningen idag. Gösta anser att skolan har varit i svackor efter hans tid. En hel del både yttre och inre förändringar och politiska reformer har inte varit till fördel för utbildningen. Han har sörjt hur han sett standarden sjunka. Idag tycker han att standarden har ökat igen, är mer jämn och att föreställningarna är bra. Det finns också en och annan riktigt lovande begåvning bland eleverna.

”Det är synd och fel att en del begåvade elever lämnar utbildningen när de ska börja gymnasiet”, påpekar Gösta. Han anser också att Operan har ett ansvar att anställa svenska dansare. Om man inte gör det riskerar man att utbildningen läggs ner. När nya balettchefer kommer vill de snabbt sätta sin prägel på verksamheten och vill inte ha nyutexaminerade dansare som de har ansvar att utveckla vidare. Utländska chefer anställer gärna sina landsmän.

Gösta och Solveig har tre barn, Lotta, Göran och Joakim. Lotta och Göran är utbildade vid Operans Balettelevskola och Joakim är utbildad både där och på Svenska Balettskolan. Alla tre blev anställda vid Kungliga Baletten där de hade framgångsrika karriärer och de gjorde även internationella karriärer.
Gösta betonar vilket stöd han har haft av hustrun Solveig och säger att han aldrig hade kunnat haft den karriär han haft utan henne. Solveig har förståelse för dansen och hade medverkat i en del revyer när hon var ung. Hon har också varit teatermamma på Operan och tagit hand om barnen som medverkade i föreställningar och hon har varit turnémamma. 1981 började Solveig arbeta som sekreterare på Svenska Balettskolan. Tidigare hade hon varit inköpsassistent på Åhléns. Sedermera började hon arbeta med kostym på skolan. Hon köpte in, sydde och blev allt i allo. Dessutom skötte hon marktjänsten hemma.

Tillsamman har Gösta och Solveig också hunnit byggt fyra hus genom åren.
När Gösta ser tillbaka tycker han att han haft många höjdpunkter med en del svårigheter på vägen, men en svårighet kan också bli en höjdpunkt säger han. Det allra bästa är att han aldrig har haft några problem med sina medarbetare. Han upplevde att alla ställde upp för honom.

”Man är aldrig bättre än sina medarbetare det vi åstadkom gjorde vi tillsammans, vi var ett bra team”, säger han.

Gösta har fått flera välförtjänta utmärkelser för sitt arbete, Carina Aris hedersmedalj 1982, Drottningholmsteaterns vänner genom HMK -1992 och från regeringen i samband med pensionen, Illis-Quorom- Muruere-Labores -1995.
Slutligen vill Gösta uppmana alla att aldrig sluta träna. Själv börjar han varje dag med en halvtimmes träning och numera har han bytt ut balettstudion mot golfbanan där han och Solveig golfar flitigt.

Margareta Lidström
Marie Louise Waldenström

1. Fältflygarkåren inrättades 1946 för att inrätta yrkespilottjänster utöver officerare. Yrkesgruppen kallades stamflygförare, och från 1950 fältflygare.
2. Då skolvärlden saknade erfarenhet från det professionella dansområdet var det förenat med vissa svårigheter att acceptera dansarutbildningens ”utgallringssystem” då de såg det som oförenligt med det svenska skolsystemet.
3. Kungliga Teaterns balettelevskola grundades år 1783.  Vid flytt från Kungliga Teatern 1981 bytte skolan namn till Svenska Balettskolan.  Februari 2002 namnbyte till Kungliga Svenska Balettskolan.

Bilder i denna artikel: Cristian Hillbom, Cecilia Selander Moss och Susanna Bjurström samt privata från familjen.