Robbins / Balanchine på Kungliga Operan: Fjärilar, känsliga relationer och champagne
Musiken till Kungliga Balettens nya tredelade balettafton är urklassisk: Chopin och Tjajkovskij. Koreograferna är de som satte sin outplånliga prägel på 1900-talets klassiska dans: Jerome Robbins (1918-98) och George Balanchine (1904-83).
Aftonens inledande verk heter The Concert (av Robbins, 1956). Till en flygel på scenen gör pianisten Terés Löf entré. Hon kommer att med den äran framföra nio Chopinstycken: en polonäs, en berceuse, fyra preludier, en vals, en mazurka och en ballad.
MEN: På scenen framträder nitton konsertbesökare och en vaktmästare i en serie händelser som framkallar olika former av leenden. Ett undantag utgörs av en man med en kniv – inte alls roligt: En finkänslig Chopinälskare må då ursäktas om han får hjärtsnörp. Men det går över.
Ty det avslutande dansstycket förlåter praktiskt taget allt. Till ett dynamiskt tema ur Ballad nr 3 i Ass-dur, opus 47, fylls scenen plötsligt av glatt dansande fjärilar, till medryckande, bestående fröjd.
Andra verket under aftonen är Robbins In the Night (1970). Här har koreografen lyckats skapa en modern motsvarighet till Michail Fokins Sylfiderna, som 1908 var en lovsång till den klassiska balettens estetik.
Med tre duetter till Chopinnocturner har Robbins skapat en hyllning till vad jag skulle vilja kalla mänsklig gemenskap. I mer modern balettstil, med damen fortfarande i tåspetsskor, har koreografen genom att väga rörelser som på guldvåg skapat scener av innerlig samverkan.
Det första paret är ungdomligt, det andra mer sofistikerat, det tredje mer passionerat. En avslutande dans för de tre paren samtidigt är en värdig sammanfattning av olika nyanser av känslighet och känslosamhet.
De tre paren dansar med utsökt ömsesidig uppmärksamhet. I tur och ordning är de Minji Nam med Kalle Wigle, Coralie Aulas med Dawid Kupinski och Madeline Woo med Gianmarco Romano. Fång av gracila rosor, i något olika nyanser, är de värda. Liksom iscensättaren, Ben Huys från The Jerome Robbins Rights Trust. Jag undrar så vilka ord han använde för att bygga den rätta känslan dansarna emellan. Samma blomster till Anna Christensson på flygel i orkesterdiket.
Hur ska då en skribent med ord sammanfatta denna koreografiska juvel? Det får räcka så här: Ett mästerverk av lyrisk förtätning.
Avslutningen: Bär in champagnen!
Under sin långa karriär i USA startade George Balanchine en skola, utarbetade en dansstil som fick namnet neoklassisk, skapade en väldig repertoar (ca 400 baletter), och utbildade en mängd dansare som blev stjärnor. Vid sidan om baletten koreograferade han en mängd musikaler, shower och filmer.
Tidigt insåg Balanchine att Tjajkovskij, förutom sina odödliga baletter, komponerat mycket musik som skulle passa utomordentligt till neoklassisk koreografi. 1947, innan han grundat livsverket New York City Ballet, fastnade han för den sista, triumfatoriska satsen i Tjajkovskijs tredje orkestersvit. Den satsen heter på engelska Theme and Variations, och det blev också namnet för den nya baletten. I orkesterdiket stod Marie Rosenmir för dynamiskt dirigerande.
I det verket förstärker musik och koreografi varandra på ett storslaget sätt. För 26 dansare, varav två solister, skapade Balanchine ett härligt typexempel på neoklassisk balett. Enkla kostymer, ingen scenografi (här bara en kristallkrona i taket), förstklassig musikalitet. Ett tidigt mästerverk i sin art.
Solisterna i första laget (tre är annonserade) var Luiza Lopes och Kentaro Mitsumori. De briljerade i partier som skapats för två sedermera legendariska dansare: Alicia Alonso och Igor Youskevitch. Under många år var han den ende som kunde utföra det solo som består av dubbel tour en l’air och enkel långsam piruett åtta gånger i följd.
I år fyller koreografin 75. Värt att hylla med ett glas ädelt skummande, och gärna också med fyrverkeri! Inkludera då gärna Victoria Simon, som jorden runt sätter upp 25 av Balanchines koreografier. Snart 60 år i samma funktion: hon började 1965!
Peter Bohlin.
Och så lite fler bilder från föreställningen av fotografen Nils-Emil Nylander.
